Hästvälfärd – hur bra är vi på det?

av Fil. Dr. Sofie Viksten

photobynoren

Presentation av Sofie Viksten: Kanske Sveriges främsta hästnörd som disputerade från SLU 2016 inom ämnet hästvälfärd och hur man mäter den. Driver företaget Hästfokus AB och arbetar med alla typer av frågor som berör hästvälfärd, bl.a. hästens naturliga beteenden, byggnation av hästanläggningar, föreläsningar om hur man mäter hästvälfärd, frågor kring oönskade hästbeteenden, hästvälfärd och etiska aspekter av träning och tävling med hästar.

När vi skickar våra barn till förskolan utrustar vi dem inte med knogjärn, men många får en pisk med sig när de ska börja på rid- eller travskola. Får man lära sig att hantera en pisk korrekt så är den ett bra arbetsredskap som inte orsakar hästen obehag, men hur vet man egentligen om hästen upplever obehag? Och varför gör vi som vi gör?

Hästindustrin står inför ett antal utmaningar gällande hur vi sköter och hanterar våra hästar. Kunskapsnivåerna hos de som köper häst varierar enormt mycket och den hästkunskap som förr var en tradition är inte längre självklar. Detta syns om vi försöker se objektivt på hur vi faktiskt håller och hanterar våra hästar. För handen på hjärtat, hur är hästvälfärden egentligen?

Vi har en av världens mest detaljerade djurskyddslagstiftningar, men den miniminivå som anges av lagen är sällan nog för att hästarna ska må bra. Vi behöver kort sagt bli bättre på att lära oss att bedöma hästvälfärd; hästens upplevelse av det vi utsätter den för.

Hästvälfärd är ett samlingsord för hästens mentala och fysiska hälsa, det är ett brett ämne som omfattar allt ifrån avsaknad av sjukdom till tecken på att hästen mår bra mentalt. Men ingen kan kunna alla ämnen som ingår. Det är en omöjlighet. Det handlar mer om att kunna bedöma när man ska söka hjälp av t.ec. veterinär, etolog eller hovslagare. Att vara öppen för utomstående, utbildade, människors kunskaper. Vi hästmänniskor behöver faktiskt inte lära oss allt själva, trots att vi har en tradition att vara självlärda experter. Vi kan istället nyttja befintliga mätmetoder som stöd när vi ska ändra saker kring hästarna. Men alltför få gör det.

Om hästen får ett sår ringer vi veterinären, men om den utrycker olika problematiska beteenden så frågar vi en tränare, sällan en etolog… Varför är det så?

Ett av de tidigaste tecknen på försämrad välfärd är just en beteendeförändring. Kanske hästen inte vill bli sadlad? Den kanske blir svårfångad i hagen? Vägrar på hinder? Sparkar efter skötaren? Gnager på trä i hagen och boxen?

Det är ibland svårt att förstå varför hästen beter sig som den gör. Det första man som hästägare bör göra är att fundera över när beteendet ändrades? Och när beter sig hästen på det här viset? Är den kollad av en veterinär så att man vet att den inte har fysiskt ont? Men den viktigaste frågan av dem alla är: har hästen möjlighet att utöva sina naturliga behov?

En flock valacker i vardagshagen. foto: Camilla Välimaa

Hästen är ett flocklevande bytesdjur som i frilevande tillstånd spenderar merparten av dygnet med födosök och att röra sig i långsamt tempo. De har också möjlighet till fysisk kontakt med andra hästar dygnet runt. Så varför hålls då merparten av våra hästar som om de inte hade ett behov av social kontakt, rörelse och födosök? Stillastående. Utan grovfoder. Inomhus. Ofta med begränsad kontakt med andra hästar.

Handen på hjärtat – det är inte för hästvälfärden som vi fortfarande bygger fler boxar än lösdrifter. Det är för vår egen. Vi är vana vid att ha boxar, för det har vi alltid haft. Oavsett vad forskning och erfarenhet av hästens naturliga behov säger så håller vi hårt fast vid våra traditioner. Våra påsar för höet. Våra skottkärror och grepar. Våra små hagar.

Varför är vi inte mer öppna för att anpassa oss efter hästens naturliga behov och vad forskningen berättar för oss?

För sanningen att säga, om vi gjorde det så skulle många av dessa beteendeproblem försvinna. Som magi. Utan att vi behöver lägga multum på lugnande örter, hästpratare, diverse behandlare och boxmattor som dämpar ljudet av hästar som sparkar i väggarna. Och detta utan att vi behöver sluta träna och umgås med våra hästar. Det skulle snarare höja kvalitén på vårt umgänge med dem.

Kommentera